Statssekreteraren svarar till mig i HBL
Media – lauantaina 13. tammikuuta 2007 klo 13.40
Miljö: Diktatpolitik är ingen framkomlig väg (HBL 13.1, Stefan Johansson svarar på min insändare som publicerades 10.1)
Inför bytet på miljöministerposten konstaterades från grönt håll att miljön inte varit någon “hjärtesak” för den avgående ministern.
Om med det avses en politik vars röda tråd är att inleda med högt uppskruvade krav med stor risk för “ställningskrig” är bedömningen kanske riktig. En miss är den däremot om man medger att också i miljöpolitiken är det bästa nästan alltid det godas fiende.
Ett aktuellt EU-exempel är kemikaliedirektivet där beslutet drog på tok för länge ut på tiden. Det riskerar nu att fördröja nästa steg. Beslut i jämn takt är alltid att föredra.
Också de grönas riksdagskandidat i Nyland, Aija Salo, är missnöjd (Hbl 10.1) med regeringen. Faktum är dock att regeringsprogrammet till största delen är uppfyllt i fråga om miljöministeriet. Vad gäller skattepolitik med ekologiska förtecken stämmer det däremot att frågan måste få mera uppmärksamhet när vi går vidare.
En renare Östersjö har haft hög prioritet. Den förra regeringen godkände ett allmänt program för Östersjön, som hade mycket gemensamt med sfp:s program från 2002. Ett åtgärdsprogram antogs 2005 och alldeles nyligen riktlinjer för vattenskyddet fram till 2015. Flummigt önsketänkande handlar det inte om, utan bland annat skärpta mål vad gäller fosfor- och kvävebelastning. Verkställandet kräver politiska förhandlingar mellan flera ministerier, men lagstiftningen måste och kommer att ändras.
Framsteg inom klimatpolitiken beror långt av hur man lyckas lösa komplicerade vetenskapliga och politiska problem. Redan ett ytligt studium av de mekanismer som fick sin början med FN-avtalet från 1992, vars genomförande inletts med Kyoto-avtalet 1997, visar att diktatpolitik inte är en framkomlig väg.
Att Finland som EU-medlem bör vara aktivt för att de industrialiserade länderna skall ha hög ambitionsnivå gällande utsläpp av växthusgaser, vid behov genom att ensidigt förbinda sig till vissa mål, är däremot en självklarhet.
Ett tredje exempel på en aktuell miljöpolitisk fråga är förbränning av sopor. Inställningen blir lätt negativ, om man utgår från idealt slutmål vad gäller materialeffektivitet. Men på kort sikt gäller det då tyvärr också effekterna på miljön, inte minst i huvudstadsregionen där situationen vad gäller sopmängder i kombination med avsevärt skärpta krav angående slutdeponering lett till ett ohållbart läge. Vågar man däremot medge fördelarna med en strikt övervakad förbränning som bygger på nyaste teknik - där övervakningen också innebär stegvis ökad sortering och återanvinning - är mycket vunnet också med tanke de mest långsiktiga lösningarna.
Visst, man blir ibland otålig av att politiken fungerar på det här sättet och det finns risk för att långsamma demokratiska processer gör att till och med stora problem glöms bort eller förringas. Det får inte ske, det är definitivt både politikernas och medborgarorganisationernas uppgift att se till. Klimatfrågan är härvidlag som utmaning i en klass helt för sig.
Men ärlighet varar alltid längst, såväl vad gäller hotbilder som förväntningar.
Stefan Johansson
statssekreterare
Miljöministeriet